Stella är försiktig, det har hon alltid varit. Hon måste försäkra sig över att hon behärskar en sak innan hon medverkar. Detta personlighetsdrag har hållit i sig sen hon var bebis, hon gick sent, men när hon väl började gå så var hon stadig och ramlade aldrig. Det kan vara skönt då hon aldrig utsätter sig för fara, hon har ex aldrig klättrat upp på saker och skulle inte klättra upp i en hög klätterställning om hon riskerade att falla eller inte kunna ta sig ner. Ibland kan jag dock känna mig frustrerad över att hon faktiskt går miste om härliga saker som att bada, det är bara ett exempel. Jag kan då pusha henne för mycket så att det får motsatt effekt och jag måste ofta ställa frågan till mig själv om det är för min eller Stellas skull. För visst är det jag som älskar att kasta mig i vattnet och inte Stella. Jag måste bita ihop och låta henne sitta på bryggan och titta på oss andra. Ibland är det startsträckan som är lång och ibland vill hon aldrig. Boken om ”Gittan och Gråvargarna” av Pija Lindenbaum har många likheter med Stella. ”Gittan är en sån som inte klättrar på tak. För man kan ramla ner. Eller tappa sin sko, tänker Gittan…. Gittan klappar inte hunden. Den kanske har en sticka i tassen. Eller ont i huvudet. Då kan den vara sur och bitas hårt, tror Gittan. Stella har fått en ny cykel, eller ny och ny, nu har hon haft den i några veckor. Det är blå och fin med en rosa cykelkorg som Stella själv har valt. Den har en plinga som man kan plinga på och det räcker bra tycker Stella. Hon klättrar upp på den, plingar 5gr och klättrar ner. Startsträckan är som sagt lång och nu nöjer vi oss med att bara plinga på ringklockan.
