"Lämna dig själv och se på den andra människan"
Efter två veckors semester i Stockholm kom vi på morgonen in med nattåget till stationen. Redan samma förmiddag är Stellas bästa kompis här. Några timmar senare plingade det på dörren och ytterligare två klasskamrater vill komma in och hälsa på Stella. Dem stannade inte länge, två killar med spring i benen som vill ut och cykla igen. Ena pojken säger glatt till Stella att "om ni vill följa med oss ut och cykla så kan vi vänta på er". Stella och kompisen väljer att stanna inne och fortsätta med sin lek. Det är väldigt påtaglit att Stella inte klarar av samma saker som kamraterna. Stora rediga vännen som cyklar själv hem till oss och plingar på dörren. Kompisarna som ibland kommer cyklandes flera stycken tillsammans på gatan och Stella som knappt vågar få sin cykel med stödhjul i rullning. Det är lätt att känna en ledsamhet över allt som Stella går miste om. Det svåraste i föräldrarollen kanske är just att lämna sig själv och se på den andra människan. Är Stella ledsen eller är det mina känslor igen?
I fredagskväll såg jag en intervju med Gunilla Bergström på SVT, Min sanning. Hon beskrev hur hon själv lämnar sina egna sorger och oro och föräldrartänket och allt som finns, och hur hon plötsligt inser att henne dotter med funktionsnedsättning är ju glad, och här går vi och stönar och stånkar med nevroser och psykoser, men ungen är ju glad. Det är också Gunilla som säger det tänkvärda och för mig kanske svåraste i föräldrarollen "lämna dig själv och se på den andra människan".
http://www.svtplay.se/video/2591792/min-sanning/min-sanning-gunilla-bergstrom-sasong-6-avsnitt-8